Efter distanskursdiskussionen har klockan blivit 16.45. Jag tackar för mig, tar farväl av sällskapet och återvänder ensam till Vallbo. (Bilden här nedan togs strax före ankomsten till Lunndörrsstugan, ifall du undrar över sällskapet.) Ganska snart börjar jag ana att solen troligen går ned tidigare än jag kalkulerat med och för att slippa vandra ensam i fjällmörkret sätter jag upp högsta tänkbara hastighet. 19.15 är jag tillbaka vid parkeringsplatsen i Vallbo. En halvtimma senare sjunker solen under horisonten och inom kort börjar det mörkna. 29 kms vandring under denna dag har gjort knäna ordentligt stela. Nu återstår 11 mils bilfärd tillbaka till Östersund och så är denna folkbildningsdag till ända.

Tänk vilken gedigen färdsträcka för en knapp timmas lektion om distanspedagogik! Endast inom folkbildningsvärlden är väl sådant tänkbart.

Kan man verkligen bedriva Folkbildning på distans? Ja, faktiskt. Om distansen innehåller närhet! Det handlar inte enbart om långdistansvandringar. Den undervisningsmöjlighet med hjälp av datakonst, som är betydligt yngre än faraonisk konstruktions- och byggnadskonst, kan nämligen, om den utnyttjas rätt, vara ett komplement till folkhögskolans och studieförbundens något mer traditionella verksamhet. Webbsidor och FirstClasskommunikation kan mycket väl vara pedagogiskt gångbara redskap.

Men det personliga engagemanget, liksom ett smittande möte mellan människor, med humor och glatt erfarenhetsutbyte, måste förstås få finnas med. Liksom ett fritt tänkande där man lyssnar till varandra, men också kritiskt försöker värdera det man hör. Allt ska man inte tro på. Inte ens på denna webbsida. Det skulle inte förvåna om det finns åtminstone något litet faktafel. Men visst är det väl vackra höstbilder från Jämtland?